Tröskeln är en liten men betydelsefull detalj som skapar stora problem för den som ska passera den. På den ena sidan ska tröskeln täta för att uppfylla krav på energi, brand, buller och fukt, medan insidan ofta kompletterades med kvartsstavar som gör nivåskillnaden oförändrad. Denna "godtagbara" lösning från branschen är bevisligen allt annat än godtagbar för dem som behöver passera tröskeln varje dag. 

​ 

I Sverige finns omkring 400 000 personer som använder rullstol eller rullator, och i Europa är siffran hela 5,5 miljoner. Att bygga tillgängligt från början är inte bara en fråga om rättvisa, det är också en fråga om ekonomi. Att anpassa trösklar i efterhand, något som är en av de vanligaste åtgärderna för bostadsanpassningsbidraget, kostar svenska skattebetalare 37 miljoner kronor varje år. Men även dessa anpassningar löser inte problemet helt, eftersom den del av tröskeln som dörrbladet tätar emot inte kan byggas bort. Dessutom leder otydliga regler till tidsödande och kostsamma diskussioner i byggprojekt om hur detaljer ska lösas för att uppfylla både tillgänglighetskrav och tekniska krav. 

​ 

Svensk lagstiftning ställer krav på att byggnader ska vara tillgängliga för alla. Sedan 2003 har det funnits föreskrifter om att enkelt avhjälpta hinder ska undanröjas, och enligt de nuvarande byggnadsreglerna (BBR22) ska entréer, balkonger och terrasser vara utformade utan nivåskillnader, om inte fukt- eller klimatskäl kräver en tröskel. Denna bör dock vara så låg som möjligt och fasas. Boverket hänvisar till Bygg ikapp som förmedlar att om det av någon anledning måste finnas en tröskel ska den vara så låg som möjligt och vara fasad. Maximal acceptabel höjd är 1,5-2 centimeter om tröskeln är avfasad. Men trots dessa regler kvarstår problemet med otillgängliga trösklar, och det är en konflikt mellan tillgänglighet och tekniska krav.  

 

​